Hej dagboken

Jag älskar mina vänner. Jag har antagligen världens bästa vänner. De ger mig sån enorm trygghet och gör att jag vågar göra så mycket mer än om jag inte hade de i ryggen. Ingen nämnd, ingen glömd. I går fick jag en sån bra dos av dem, hängde med flera på Kafé 44 och tog en promenad men en annan på kvällen.

Annars är det jävla skitnovember. Parishelgen lägger såklart ett skimmer över hela månaden men det faktum att jag är tillbaka i Stockholm tillsammans med mörker, massa jobb och en hjärna som aldrig slutar tänka gör det svårt att vara positiv nu. Tänker mig som en överlag negativ person men det är så många som inte håller med. I går fick jag ett så fint mejl från en person som jag ser upp till. Hen skrev att jag har en sån positiv inställning till kampen och att mitt synsätt är så ovanligt i rörelsen. Det gjorde mig glad. Mindre glad blev jag över att ännu en tidning ska läggas ner och att jag ska skriva min sista krönika för den med deadline nästa vecka.

Låt oss prata lite om komplimanger och hur svårt jag tycker det är att ta åt mig av dem. Får flera mejl/meddelande från personer varje dag som berättar att jag gör ett fantastiskt jobb och att jag ska fortsätta med det. Det är så enormt fint och jag vet aldrig hur jag ska svara. Och så hoppas jag att jag inte är lika dålig på att ge komplimanger som att ta emot dem. Min grundsyn är att det är viktigt att peppa och lyfta varandra. Att vara snälla och att alltid försöka förstå våra olika bakgrunder, att vi inte kommer från samma bakgrunder i diskussioner men att det inte ska vara ett hinder.

Untitled

Så här såg det ut i går morse. Vackert ljus ändå.

Untitled

Men så jävla skitigt.

Untitled

Delade den här adbusten i går och skrev en text om hur världen skulle vara så mycket bättre utan pengar. Gör så ont i mig när jag tänker på allt som händer, inte minst att slavfrågan lyfts igen. Finns så många människor som går igenom helveten varje dag.

Untitled

Och apropå det så påminde facebook mig om att det var fyra år sen jag gjorde en protestutställning i tunnelbanan med den här tavlan. Hängde upp ca 70 stycken på olika tunnelbanestationer i Stockholm. Blev glad över att jag höll på och att jag fortfarande håller på. Jag hoppas att jag aldrig kommer att sluta vara aktivist. Om inte världen skulle skärpa sig. Då skulle jag sluta såklart. Men känns inte som att det kommer hända under min livstid.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s