Falköping

Förra veckan va jag i Falköping! Sa Falkenberg till flera, bland annat min syrra som smsade mig när jag satt på tåget å ba: du skrev Falköping på Instagram men sa Falkenberg till mig… sitter du på rätt tåg?! Det gjorde jag. Inget ont mot Falköping, är för det första sämst på geografi och för det andra en sönderstressad ensamstående morsa som alltid säger ja till för mycket. Svårt att säga nej när saker är kul ju.

Sak som var typiskt kul va när Dano från Rizoma Galleri kläcker ut sig: ”Ville du adbusta en reklamtavla?” medan vi hängde konsten inför vernissagen. För att beskriva mitt svar bäst måste jag använda versaler: ”MEN JUST JA, HADE GLÖMT, FYFAN VA KUL KAN VI GÖRA DET NUUUU?”. Blanda ihop Falköping med Falkenberg är en sak, men att glömma en sån skitrolig sak är inte okej.

Så här blev det:

Untitled

Och så här såg det ut när vi satte upp den på Falköping enda och tomma reklampelare. Ändå goals, att reklamtavlan va tom. Tänk om alla reklamtavlor i hela världen kunde va tomma och fria att fylla med konst.

Untitled

Hann också med en sväng till Göteborg och gjorde en adbust. Förlåt Göteborg, ska åka tillbaka och göra fler snart.

Untitled Untitled

Instagram tog dessutom bort den eftersom den ”Inte följer instagrams regler”. Crazy. Och en av anledningarna till att jag ska bli mer aktiv här på bloggen. Skrev om det i förra inlägget. För vet ni vad, Instagram tog också bort denna bild dagen efter:

Untitled

Som jag skrev på väggen i galleriet.

Untitled

Deppigt.

Hur som, Falköping var fantastiskt och jag träffade massor av fina personer där. Utställningen hänger kvar till den 24 mars och du kan bland annat kolla in denna om du har vägarna förbi:

image

Annonser

Hej igen! Vi kanske borde ses oftare här?

Det är både sjukt kul och jävligt mycket jobb att driva en blogg. Det sistnämnda är anledningen till att jag inte skrivit något inlägg sen innan jul. Men nu kanske det är dags att sätta igång igen för känner att jag vill ha en plattform som jag själv äger. Ni som följer mig på Instagram vet kanske att Instagram tar bort en del av mina inlägg eftersom de ”inte följer communityreglerna”. Aka kränkta personer anmäler inläggen.

Dessutom gillar jag att skriva och en blogg är ett bättre forum för det och får bli ett komplement till de sociala plattformarna. Tänker också att jag ska vara mer frikostig med mitt privatliv eftersom jag tycker det är viktigt att visa personen bakom aktivismkonst. Det finns en fördom om vilka de är som håller på med gatukonst och den vill jag slå hål på. Har alltid tänkt så och därför aldrig varit anonym med vad jag gör även om jag ofta gör otillåtna saker. Fler måste bli medvetna om att förändringar inte sker utan motstånd och att det inte finns en mall för hur en aktivist ser ut och är.

Sen passar jag säkert ändå in på massor av fördomar ändå haha.

Vi börjar där. Och med denna video som fantastiska Linn Hallsenius gjort!

När serotoninet dippar

Får många år sen insåg jag att ångest alltid kommer vara en del av mitt liv och att jag bara måste läsa mig att hantera den. Jag har dessutom lärt mig att känna av eller räkna ut när den kommer. Har jag till exempel haft det extremt kul eller upplevt höga adrenalinnivåer kommer det alltid en dipp. Älskar dessutom adrenalin och vill helst ha en sån kick en gång om dagen för att livet ska kännas meningsfullt. Antar att det är därför jag håller på med så mycket olika saker och att folk kallar mig modig.

I måndags förra veckan var jag 100% säker på megadipp och den kom som ett brev på posten. Eller ja, det stämmer ju inte riktigt nu för tiden eftersom Postnord alltid är sena hehe men ni fattar. Efter en vecka i misär har jag nu samlat mig, mår inte bättre men har kommit till punkten där jag inser att jag måste vara extremt snäll mot mig själv och lägga ut stora fluffiga mattor hela tiden.

Untitled

I morse tänkte jag måla alla mina naglar fulla med glada emojis för positiv känsla. För vissa kanske det låter helt galet att det är en mjuk matta i ångest men små saker kan betyda mycket. Hann bara en nagel men det får räcka.

Untitled

För muuk matta nummer två är finaste Nadja. Vi ska på någon brunchgrej i dag. Bilden är från i lördags när vi spelade på Cyklopen. Tackade ja till den med vetskapen att jag med största säkerhet skulle må dåligt den helgen och tänkte smart att omge sig med personer jag älskar och kan va öppen med.

Untitled

Har hunnit göra lite adbusts också. Denna älskar jag.

Untitled

Denna tycker jag mest är sorglig.

Hej dagboken

Jag älskar mina vänner. Jag har antagligen världens bästa vänner. De ger mig sån enorm trygghet och gör att jag vågar göra så mycket mer än om jag inte hade de i ryggen. Ingen nämnd, ingen glömd. I går fick jag en sån bra dos av dem, hängde med flera på Kafé 44 och tog en promenad men en annan på kvällen.

Annars är det jävla skitnovember. Parishelgen lägger såklart ett skimmer över hela månaden men det faktum att jag är tillbaka i Stockholm tillsammans med mörker, massa jobb och en hjärna som aldrig slutar tänka gör det svårt att vara positiv nu. Tänker mig som en överlag negativ person men det är så många som inte håller med. I går fick jag ett så fint mejl från en person som jag ser upp till. Hen skrev att jag har en sån positiv inställning till kampen och att mitt synsätt är så ovanligt i rörelsen. Det gjorde mig glad. Mindre glad blev jag över att ännu en tidning ska läggas ner och att jag ska skriva min sista krönika för den med deadline nästa vecka.

Låt oss prata lite om komplimanger och hur svårt jag tycker det är att ta åt mig av dem. Får flera mejl/meddelande från personer varje dag som berättar att jag gör ett fantastiskt jobb och att jag ska fortsätta med det. Det är så enormt fint och jag vet aldrig hur jag ska svara. Och så hoppas jag att jag inte är lika dålig på att ge komplimanger som att ta emot dem. Min grundsyn är att det är viktigt att peppa och lyfta varandra. Att vara snälla och att alltid försöka förstå våra olika bakgrunder, att vi inte kommer från samma bakgrunder i diskussioner men att det inte ska vara ett hinder.

Untitled

Så här såg det ut i går morse. Vackert ljus ändå.

Untitled

Men så jävla skitigt.

Untitled

Delade den här adbusten i går och skrev en text om hur världen skulle vara så mycket bättre utan pengar. Gör så ont i mig när jag tänker på allt som händer, inte minst att slavfrågan lyfts igen. Finns så många människor som går igenom helveten varje dag.

Untitled

Och apropå det så påminde facebook mig om att det var fyra år sen jag gjorde en protestutställning i tunnelbanan med den här tavlan. Hängde upp ca 70 stycken på olika tunnelbanestationer i Stockholm. Blev glad över att jag höll på och att jag fortfarande håller på. Jag hoppas att jag aldrig kommer att sluta vara aktivist. Om inte världen skulle skärpa sig. Då skulle jag sluta såklart. Men känns inte som att det kommer hända under min livstid.

Tror det var i typ augusti som jag bestämde mig för att prova på serietecknarlivet. Hittills har det gått fantastiskt bra! Så bra att ett förlag hört av sig. Nu har jag inte träffat de än så får se vad de har att säga. De kanske vill prata om mina adbust istället. Alla älskar att prata om dem. Men jag hoppas att de mest vill prata om min serie. Vore en dröm att ge ut en feministisk seriebok!

Här är två jag ritat på senaste tiden:

Utskrift

Skrev så här på Instagram:
Det händer ganska ofta att folk måste påpeka att jag eller någon medsyster stavat fel. Don’t. För så länge du förstår vad texten handlar om behöver du inte rätta stav- eller grammatiska fel. Det är en härskarteknik och tar fokus från innehållet i texten.

Utskrift

Skrev så här på Instagram:
När jag dj:ar försöker jag att inte spela sexistisk musik men händer såklart pga mängden sexistisk musik som finns. Då skäms jag och tycker jag är en dålig feminist. Men det borde jag inte för jag är ju medveten om problematiken OCH GÖR SÅ GOTT JAG KAN I PATRIARKATET vi lever i. För är det inte alltid superlätt att höra att låten är sexistisk. Googla sexistiska låtar så lovar jag att du får upp mängder av kända låtar vi alla nynnat på helt ovetandes.

Arbete och ”arbete”

På en fest för nästan ett år sen hade alla en beskrivning i ett häfte. Min var bland annat att jag var en arbetsmyra. Blev totalt chockad av den beskrivningen eftersom jag absolut inte upplever mig själv som en arbetsmyra. Men efter jag tänkt på saker så förstår jag missförståndet. Arbeta är ett negativt ord för mig. Jag grejar med saker jag tycker är roligt. Kan hålla på med saker som jag tycker är roliga i väldigt många timmar och räknar inte det som arbete. Blir positivt överraskad om jag får betalt för det roliga jag gör.

Men på senaste har jag blivit bättre på att ta betalt för det roliga jag gör. Mitt ”arbete”. Antagligen för att jag började frilansa och behöver en inkomst hehe. Ett av mina roliga saker jag gör är den här:

Untitled Kan ju knappast se något så roligt som arbete? (Och ja, den ska säljas som poster) Untitled

Untitled

Att illustrera till Nadjas och min spelning eller att spela den kvällen har jag också svårt att se som arbete. Även om vi faktiskt förhandlade upp vår lön 300%. Det är fortfarande MINIMAL lön men ändå. Betalt för kul. Här hittar du eventet om du är sugen på rolig onsdag nästa vecka.

Untitled

En annan kul sak som har med mitt ”arbete” att göra. Mama repostade ett av mina inlägg. Så himla kul med fler och fler följare!

I dag jobbar jag hemifrån med barnen som hatat lovfritids den här gången. Så jag lät dem vara lediga i dag. Det är inte lätt att jobba med barn som vill ha uppmärksamhet nästan hela tiden. Har redan fått ett utbrott 😁😁😁

Livet genom en kamera kan vara det vackraste livet

Det är så intressant att gå in och se glimtar av förra inlägget. Att läsa några ord om hur jag skrev att livet var då. Senast för fem dagar sen var allt lite bättre och nu sitter jag och tänker på hur bra mitt humör var förra veckan. Kände mig lite oövervinnerlig och väldigt trygg. Nu känner jag mig orolig och känslig.

Brukar tänka på det där med att vara konstnär och att det hänger ihop med ångest. Är det så? Ska en känna ångest av skapande? Tänker också på hur dåligt uppdaterad den här bloggen är och om det ska få vara så. Ett tag har jag känt att det faktiskt ska få vara så men nu känner jag mig lite mer inspirerad att ta tag i den igen.

Det är något förlösande att skriva om sin vardag så här. Och ännu mer förlösande att fota den. I bland hör jag folk säga att en ska lägga ner kameran och njuta av verkligheten men i bland kan jag faktiskt njuta mer av bilden än verkligheten. Bilden suddar bort skoskavet, hungern och den kalla vinden. Den skärmar in det som var vackert just då i den stunden. Det hjälper mig att se det vackra i livet.

Så i eftermiddag ska jag ta med mig kameran och fota! Så länge kan vi kolla på några bilder från mobilen:

Untitled Har så svårt att ta selfies, men tänker att folk faktiskt vill se vem som står bakom konsten typ. Eller det vill jag i alla fall så har som regel att lägga upp minst en selfie i veckan på Instagram. Den här kanske dyker upp som nästa 😁 Untitled

Mötte Terese som driver @soko_market och @my_period_is_awsome i fredags och bytte en av mina posters mot detta fina halsband! 💪

Untitled Helgen typ flög fram men i söndags hann jag stanna till för att fota det här gula trädet. Sörjde att sommaren är över och att hösten snart går samma väg, i morse blev det överbevisat med några snöflingor utanför fönstret. Untitled

Gjorde också denna adbust. Fick massa fina hejarop på Instagram, blir så sjukt glad.

Untitled

I morse lämnade jag barnen på fritids, minstingen såg ut så här. Vi ska bege oss ut på bus eller godis äventyr lite senare i eftermiddag medan storasyrran hänger med kompis.